Snart dags igen …

Kör en massa buss de här två sista veckorna i maj. Tur att det är ostadigt väder och regn, känns ändå bättre då.
Sedan ska jag ha semester, eller vad man nu ska kalla det. Har för avsikt att hålla mig hemma och skriva – samt måla och pyssla i stallet. Det sistnämnda är den bästa rekreationen som finns, när man är trött och behöver en paus i tillvaron!

Skrivandet får stå på sparlåga den här veckan. Har inte gjort ett dugg åt manuset, men antar att det undermedvetna jobbar på i bakhuvudet. Tycker det är det absolut bästa sättet att vara kreativ på! Man gör något helt annat, men tankarna går ändå till historien man vill berätta, och personerna i det lever vidare i sina liv – så jag har något att skriva om när tiden är inne.

Har fått ytterligare en hästbok, men mer om den nästa gång. Den är av James Aldridge och heter ”Den underbara vildhästen”.
För några år sedan fick jag chansen att hälsa på prezwalskijhästarna på Nordens Ark här i Sverige. Föll pladask för lilla stoet Xidney, som numera har flyttat till en vildhästflock, där hon förhoppningsvis lever ett fritt liv. Hon är en av de hästar som kommer att hjälpa till att rädda rasen för framtiden – vår enda riktiga vildhäst!
Ska försöka hitta artikeln i Min Häst och lägga den här.

Men nu i väg till busseriet: ity arbete skapar hälsa och välstånd – åt arbetsgivaren!

/A

I väntans tider

Väntar på ett viktigt besked, och under tiden gör jag en massa annat.
Sista korsordet någonsin är snart färdigt till Bonniers, som numera ägs av Keesing Tankesport och har sagt tack och hejdå till mig och många andra frilansar.
Känns verkligen trist, men jag försöker se det positivt.
Hur många timmar har jag inte lagt ner på korsorden – tid som jag nu kan lägga på skrivandet i stället. Och i dag ringde de från busseriet – ska köra buss 6 timmar i kväll. Känns helt okej, efter att ha varit ledig och tillbringat hela helgen i stallet, med goda vänner, stallfix, målning, fika och sedan pizza på en av de många bra pizzeriorna här i vår ände av stan.
Men ändå är det med sorg i hjärtat jag för sista gången letar igenom ordlistan som hör till barnkorsordet i KNEP & KNÅP. Ska jag lyckas klämma in en SNIGEL, en LÖK eller en RYGGSÄCK? Ja, man vet aldrig i förväg hur det blir. Bara att det här är sista gången.
Hej då, typ.

Men jag har oavsett det bestämt att fortsätta göra korsord för mitt eget höga nöjes skull. Kan ju publicera dem här på hemsidan, om inget annat.
Och en vacker dag kanske datorn Hal på korsordsfabriken brakar ihop, och i panik rings vi frilansar in igen!
Konstigare saker har hänt.
Eller kanske inte.


Häromdagen kom ett nytt bokpaket. Den där gruppen med KÖP-SÄLJ-BYT HÄSTBÖCKER på Facebook är ju livsfarlig för sådana som mig!
Den här gången innehöll paketet fem böcker – alla gamla godingar.
Svarta Hingstens Travföl av Walter Farley passar perfekt in i min samling med travböcker (fast den får stå tillsammans med de andra av Farleys böcker) – och så var det några andra också– Häst till salu av Lynn Hall (minns fortfarande omslaget!) och Hoppla vi rider av Helen Kay.
Läs mer om Lynn Hall här: Ponymad booklovers

Vad härligt det är att återse HÄSTKALENDERN från 1974 och 1976 av Ulla Ståhlberg. Vad man läste dem – fram och tillbaka, varv efter varv. Den lite förnumstiga tonen och de kloka råden. Att ha ordning och reda och alltid bry sig mer om hästen än sig själv, var viktigast.
Ulla Ståhlberg hade nog blivit förvånad om hon sett dagens ponnyryttare, med illrosa ridhjälmar och glittriga schabrak! Men hon hade säkert gillat det, förutsatt att hästarna hade det bra och blev väl omhändertagna.
För trots det lite ”klappa på huvudet”-aktiga sättet att skriva på, förmedlar hon inte en attityd av överlägsenhet mot de unga läsarna som fanns då. Tvärtom, vill hon gärna berätta hur man kan göra, så det blir rätt och riktigt i stallet och på ridbanan. Heder åt denna inställning!
Tack så mycket, snälla Helena, för att du skickade böckerna till mig! <3


 

/A

Mellankapitel

I dag har jag skrivit två kapitel, varav det ena var ett typiskt mellankapitel. Det innebär att det inte händer särskilt mycket, utan kapitlet är till för att fördjupa historien och berätta om saker som egentligen ligger utanför själva huvudhandlingen. I ett mellankapitel kan man beskriva till exempel relationer som är viktiga för en viss person, men inte för själva handlingen i sig.
Kapitlen behövs också som andhämtning. En bok som hela tiden flåsar fram i 200 km/h är inte njutbar att läsa eller lyssna på. Det måste också finnas sträckor där tempot minskar och läsaren får vila.
Även författaren kan ta sig en liten vilostund i ett sådant kapitel. Man skriver kanske inte långsammare, men om andra saker och lite lättsammare ibland dessutom.


Var iblandad i en diskussion på Facebook i går, och inser att en del som anser sig vara i ”författarbranschen” ändå inte alltid har någon egen erfarenhet av hur man arbetar på ett förlag.
Visst jobbar alla bokförlag olika, men en sak ska man ha klart för sig: pengarna styr vad som ges ut.
Bokförlag är ingen lattjolajbanverksamhet som ger ut böcker lite på en höft och utan att ha koll. De förlag som jobbar så går snart omkull.
De flesta förlag har i stället en rejäl marknadsavdelning, alternativt köper in tjänsten av en erfaren konsult. Varje manus vägs på guldvåg. Finns det avsättning? Finns det intresse, läsare och möjlighet att få ekonomin att gå runt?
Om inte blir det nobben, vilket händer 97 % av alla manus som kommer in till olika svenska förlag varje år. Bara Lind&Co får in 2 500 manus per år, och en bråkdel av dem ges ut.
Och marknadsavdelningen sitter inte och gissar. Det räknas på upplagor och kollas på trender. Vad går just nu på bokmässorna? Vad ligger i pipelinen hos andra förlag? Vad är nästa ”grej”?

Att förlagen jobbar så, kan tyckas trist och kapitalistiskt. Typ att pengarna styr allt.
Men det betyder inte att det är omöjligt att skriva konstnärligt eller berätta sin egen historia. Alla förlag letar nämligen med ljus och lykta efter ”det där” manuset – det som kan lyfta ekonomin nästa år eller till och med flera år framöver.
Alla böcker går nämligen inte runt. Eller rättare sagt: de flesta går med nöd och näppe plus/minus noll. Men författaren, redaktörerna, formgivarna och chefen ska ändå ha lön och hyran betalas – så utan en och annan bestseller, blir det inga böcker alls.

Sedan kan man självklart skriva utan målet att det ska bli en bok. Skrivande kan ju vara så mycket annat än bara upplagor, försäljning och så småningom: kvarnen som mal ner ens verk till pappersmassa igen.
Men det är ett helt annan sorts skrivande, än det man ägnar sig åt när man försöker leva på att vara ”författare”.
Jag kan inte kreta med ett manus i ett år, för att sedan upptäcka att det redan finns tjugo böcker till om samma sak eller på samma tema.
Skriva en deckare om en kvinnlig kriminalare på Gotland till exempel …
Njä. Det känns liksom lite uttjatat, om vi säger så.
Man ska vara både unik och mainstream samtidigt – svårt, men vad i livet är inte lite besvärligt ibland? Man får ta det som en utmaning!

Men nu – dags för annat.

/A

Vart sjönk egentligen Titanic?
undrar Vän av ordning

Korsordsmakare No More

Korsordsmakare är en utdöende art. I dag fick jag blev från Keesing (före detta Bonnier korsord) att tyvärr – mitt inslag i Buslätta framöver kommer att göras av ”redaktionen”.
Gissar att det är datorn Hal som är inblandad. Så här drygt 50 år efter Kubricks episka film 2001 – ett rymdäventyr är det bara att inse vart vi är på väg.
Samtidigt har mitt liv som frilans alltid vajat hit och dit. Under många år hade jag ett fast uppdrag åt B Wahlströms med översättningarna av Wendy och Penny, serier och artiklar, men också det förändrades 2005 när Wahlströms såldes till Forma Publishing books och Penny gick vidare till Schipstedts, som raskt lade ner den. Egmont tog tillbaka Wendy, som numera också är nedlagd i Sverige – vad jag vet.
Så när det blev klart att Keesing köpt Bonniers, förstod jag tyvärr vartåt det barkade. Alla uppköp innebär mindre jobb för frilansar, eftersom den som köpt något vill ha tillbaka inte bara en vinst på verksamheten, utan också det det kostade att köpa företaget.
Men livet går vidare, även om Hal äter upp mina korsord.


Now something completely different:
I dag fick jag ett underbart roligt paket med tre böcker av brevbäraren, plus att jag har ett till som ska hämtas på posten i eftermiddag.
Min samling av böcker om trav och travhästar växer så sakterliga – liksom min samling med vanliga äldre hästböcker.
Komplett lär det aldrig bli i bokhyllan, men det är roligt att samla på något som gett mig så mycket glädje genom åren.
Framförallt försöker jag hitta de där böckerna jag läste på 1970-talet, men kanske aldrig ägde då, utan lånade på biblioteket eller av kompisar. Numera finns de ofta på nätet för några tior styck, och det är med stor glädje jag köper dem och stoppar in dem i bokhyllan, bredvid mina egna gamla sönderlästa exemplar.
I dag kom tre böcker av Thea Oljelund ur serien Silverhingsten – B Wahlströms bokklubb, som man hade tillsammans med Stabenfeldt A/S i Norge. Den var föregångaren till det som sedan blev Polluxklubben, och i dag Penny & Friends.
Stort tack till Maria som skickade dem till mig!

Men nu – dags att skriva vidare, och sedan till stallet en sväng.

/A

Att skriva mellanrummen

Att få en historia att hänga ihop är det viktigaste av allt. Ändå är det att skriva mellanrummen som är absolut svårast!
Kanske är det därför vissa är så snabba på att låta ett stort antal människor gå åt i varje historia de skriver. Så fort historien börjar bli tråkig – in med ett nytt lik, blod och en massa mer våld – så att inte läsaren tappar intresset.
Men att beskriva en misshandel eller ett mord med en massa makabra detaljer, är inte särskilt svårt. Det kan ju vilken 14-åring som helst med lite fantasi fixa i ett nafs!
Jag tycker det är viktigt att lägga ribban en bra bit högre!

För mig är det mellanrummen det som är själva berättelsen. Tankarna och känslorna hos de människor som boken handlar om. Drivkrafterna och vad som ligger bakom att något har hänt.
Jag tror nämligen att de flesta människor i grunden vill väl. Sedan blir det ändå fel ibland.
Varför? Ja, det är den ständiga frågan jag ställer mig när jag skriver.
Vad driver någon att ta till dödligt våld, exempelvis i en relation?
Oftast verkar det inte vara meningen.
”Det blev inte som tänkt”, typ.
Att folk går i 30 år och ruvar på hämnd, för att sedan ta ut den på värsta gruvliga sätt långt senare – det tror jag är ytterst ovanligt. Inte heller tror jag att psykopater är särskilt vanligt förekommande. Och att ta till ”hen är ju psykopat” och låta det bli mordets förklaring – men det tycker jag definitivt är att ta den enkla vägen ut.

Nej, oftast är det i stundens ingivelse ett mord händer. Det syns om man sätter sig på tingsrätten och läser gamla domar.
Ilska och aggression, inte sällan i kombination med alkohol eller droger.
En maktlöshet där våld blir den enda utvägen för den som tar till det – säkerligen med en fruktansvärd ångest efteråt, för de allra flesta.

Nu pratar jag alltså inte om gängskjutningar mellan kriminella och annat i den stilen.
Nordic noir med mörker, narkotika, traffiking, prostitution, hot, sliten cement, förortsgangstrar och hårdföra typer med handgranater – det får andra författare ta hand om, och gör med den äran.
Många är förbaskat duktiga, och kan verkligen sin sak. Finns ingen anledning för mig att ens försöka, för det där är sådant jag inte har minsta aning om. Nej, skomakare bliv vid din läst – som det brukar heta.
För mig rymmer den lilla världen i en vanlig svensk småstad minst lika mycket spänning och dramatik – förutsatt att man är beredd att titta noga, och sedan skriva mellanrummen.

Nej, nu är det dags för lite annat denna lördag!
Önskar alla som läser en fin helg, med många härliga timmar i ljudböckernas värld.

/A

Katter trivs i alla världens mellanrum – här ligger författarkatten Signe Skruttis Gyllensvans i sin kattgrotta, formad som en haj.