Utan en susning …

Ibland är jag så trött på detta evinnerliga malande om hur vi alla håller på att dö av näringsbrist (jo, men säkert …!) och bla bla bla.
Ovetenskapliga, alarmistiska artiklar om än det ena, än det andra, dyker upp hela tiden i mitt flöde på Facebook, och folk gillar och delar, utan att ifrågasätta det minsta.
För det mesta är artiklarna tyvärr skrivna av människor som visserligen läst på, men inte alltid dragit de rätta slutsatserna eller använt rätt källor. Man kan uppenbarligen kalla sig ”kostexpert” utan att ha minsta aning om det man utger sig för att kunna, och dessutom tjäna pengar på det. Ja, för inte sällan är den som skriver ägare till ett företag som säljer en produkt som kan hjälpa en ur förtvivlan, om man bara köper kapslar för 349 kronor plus porto, och så delar på Facebook förstås. Happy ever after!

Ibland försöker jag svara emot. Kan lägga eoner av tid på att diskutera giftig kanel, d-vitaminets vara eller icke vara eller om LCHF är bra eller dåligt.
Och inte sällan känner jag mig som monstret i filmen The Great Claw när nedanför: missförstådd, elak, lite klumpig och rätt oälskad överlag. Det är svårt att vara snäll när man vet bäst – jämt … *harkel*
Nu gör jag ju inte det, men jag är åtminstone hyfsat misstänksam och ganska påläst. Och det jag inte vet försöker jag att ta reda på! Det är inte så svårt att hitta seriösa källor på internet om man lägger lite tid på att leta, och kan tänka sig att läsa mer än de två första raderna i artiklarna.
Bara att välja bort alla självutnämnda bloggexperter minska risken för felkällor väsentligen!
Tacka vet jag Livsmedelsverket och andra myndigheter. Folk fattar inte hur j*kla bra vi har det med icke korrumperade, vetenskapligt kunniga, myndigheter som dessutom ägs av oss – folket själva. I stället fryner man på näsan och litar mer på bloggaren Kalle-i-Pölsan som tycker att honung och kolloidalt silver hjälper mot allt, inklusive prostatacancer, reumatism och fotsvamp hos husgrisen.

Men i dag klarade jag faktiskt av att låta bli att ge mig ut i debatten.
Låt folk tro på vad f*n de vill, tänkte jag, och scrollade förbi en delad artikel om att D-vitamin är bättre än influensavaccin mot influensa (you bet …!). Det var svårt, men det gick, och jag kommer att tvinga mig själv att göra det fler gånger. Livet är kort nog som det är, utan att man ska slösa det på oväsentligheter.


And now, something completely different …

Hittade den här fantastiska filmen på internet i går: The Great Claw – en skräckis från 1957.
Kan det bli bättre? Svaret är NEJ! The great claw trailer
Här finns hela filmen, för den som vill ha en roande stund i soffan, och slippa glo på Efterlyst i kväll.

Kan man annat än älska den här pippin from outerspace? Nej, det kan man faktiskt inte. Bara så ni vet! Fast med tanke på den glesa hårtofsen på huvudet skulle jag tro att den lider av B12-brist. Vore det min pippi skulle jag genast börja ge den vitaminer, möjligen vitlökspulver (tänk andedräkten …) och så på med en fotfil på de där vassa klorna på futterna. Kan inte vara skönt att ha sådana jätteklor när man ska gå, och dessutom finns risken att någon känslig individ hos djurskyddsföreningen klagar.


Vet inte riktigt vad andra skriver om i sina skrivarbloggar, men just nu känns ämnet uttömt för min del.
Skriver ingenting skönlitterärt alls för tillfället, bara lite artiklar och annat. Mycket busskörning blir det också, nu i mörka november. Det är så skönt att sitta där bakom ratten, glida fram på tomma nattgator och tänka på ingenting särskilt alls. Frosten glittrar i asfalten, luften känns krispig när man andas, och den svarta himlen är täckt av stjärnor. Fint!

/A

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.