På hästrally i Hälsingland!

Det börjar vända mot höst. Ja, jag vet att man inte får säga så, men för mig är hästrallyt i Hälsingland första helgen efter midsommar numera höjdpunkten på hela sommaren – och efter den börjar vandringen mot hösten igen.

En väg är en väg är en väg …

Ett hästrally är en långritt tillsammans med andra. Man rider eller kör i den takt och fart man vill, och deltagare är allt från trimmade små shetlandsponnyer till islandshästar, russ och nordsvenska brukshästar, med sina hussar och mattar.
Eftersom vi var i travhästzonen Hälsingland, var majoriteten förstås kall- och varmblodiga travhästar – både sådana som fortfarande tävlar och de som numera är familjehästar. Kul att se hur duktiga de är, och hur fint de har det, även om karriären på travbanan i många fall tog slut fortare än den börjat.

Själva var vi med för andra året.
Förra årets rally gav nämligen mersmak, och i år var både Mackan och jag betydligt mer trimmade. Vi hade jätteroligt där vi gjorde sällskap med två andra ekipage  – en tjej på en islandshäst och en på en basjkir. På söndagen var vi ytterligare en kallblodstravare i vår grupp, en tjej vars medryttare fått bryta och därför frågade om hon fick rida med oss i stället. Självklart!
Längs rallybanan är det ett antal kontroller där ekipagen ska utföra olika uppgifter – smälla ballonger, kasta i hinkar, stå stilla på en presenning … Den typen av saker. Det gällde att inte tveka eller krångla, och att samla så mycket poäng som möjligt.
Vi red 3,4 mil på lördagen och runt två mil på söndagen – precis lagom långt.
Efter ritten på lördagen är det också en maskerad. Jag var utklädd till crazy cat lady, vilket var en besvärlig utstyrsel, för när vi kom tillbaka till målet hade jag tappat skorna, hatten samt kattlådan med en tiger inuti!

Och jag måste erkänna att jag älskar Hälsingland.
Min familj har ingen anknytning alls till Norrland, mer än att farfar tog examen vid läroverket i Härnösand för drygt hundra år sedan.
Men där är ju så förgrymlat vackert!
Skogsklädda berg som blånar mot himlen, grönskande dalar med slingrande vägar, ängar och åkrar, och så dessa fantastiska hälsingegårdar. Boningshus i trä på många hundra m2 som ingen längre bor i, förmodligen för att de är för dyra att värma upp vintertid. Någon gång för femtio-sextio år sedan byggde man därför ett annat boningshus bredvid i stället – typ en tegelvilla eller ett eternithus – men lät det gamla huset stå kvar som minne över forna bostadsdrömmar. Dessa jättehus flankeras sedan av torp, grå lador, märkliga förrådsbyggnader, garage och ladugårdar, allt byggt och konstruerat med en fantasi och kreativitet som är fantastisk.
Jag skulle kunna åka runt resten av livet och bara ägna mig åt att fotografera vackra, märkliga trähus, med burspråk, krumelurer, handblåsta fönster, vackra dörrar och en vidunderlig utsikt över dalgångar, berg och små klarblå sjöar.

Hej på er nötter, sa Mackan nyfiket.

Men ingen plats är värd något utan de människor man lärt känna där. Som ”utsocknes” känner man sig genast som en i gänget. Inga sura miner eller ”vem är du och var kommer du ifrån?”, utan hej och välkommen är det som gäller. Alltid!
Åh, vad jag gillar sådant! Vännerna där, drygt 25 mil från Uppsala, blir fler och fler för varje år – och när jag är hemma igen saknar jag Hälsingland, och längtar tillbaka. Fint att kunna känna så för en plats jag knappt visste att existerade förrän jag köpte Mackan i augusti 2012, och åkte dit för första gången.


Lustigt nog är jag inte ensam om att vara från en plats, men plötsligt fatta tycke för en helt annan.
I den här p1 dokumentären berättar bland andra Lars Häger om livet vid Kebenekajses fot. Han kom till Kebenekajsemassivet för första gången för tjugo år sedan, och förälskade sig handlöst i platsen, trots att han egentligen är från Arboga. Fascinerande!  => Vid bergets fot – P1.

Åke och Mackan. Åke är Mackans storebror.

Men kanske är det så att vi alla har en egen hemlig plats i hjärtat, och den dag vi plötsligt kommer dit – då är vi hemma.
Det betyder inte att vår vanliga hem är dåligt eller att vi vantrivs. Tvärtom för mig i alla fall. Jag älskar Uppsala också, även om staden är en helt annan nu än när jag kom hit för trettio år sedan. Här har jag min familj, mina vänner,  min soffa och mitt hem.
Men det finns nog alltid en längtan hos oss alla efter något annat. En plats, ett utrymme i livet, som vi inte själva vet riktigt vad det är är.
Och när den platsen plötsligt breder ut sig framför en – då är det så självklart rätt, att man kan inte låta bli att längta tillbaka dit för alltid – oavsett varifrån man kommer och vart man egentligen är på väg.

/A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.