Är det ett tecken, månne?

Ha, i går kväll kom jag äntligen på vad mitt aktiebolag ska heta! Ett bra, kort namn som ingen annan hunnit sno åt sig. Nu gäller det bara att dra ihop de där 50 000 kronorna som behövs för att få bilda ett bolag, och det gör jag på säkrast möjliga vis – genom att spela på V75. 🙂

I övrigt har allting handlat om korsord på sistone. Tänk om det kunde komma in så här mycket jobb året runt.
Jag gillar verkligen att göra korsord, även om mina inte är bland de mest avancerade i genren. De där riktiga finlirarna, som kör med både listiga nycklar och svårlösta associationer – och sedan dessutom vinner tv-tävlingar i att veta allt om allt – de spelar i en helt annan liga än jag gör. Beundrar dem, och inser att jag aldrig blir lika bra, men mina ”brukskorsord” passar mina lösare, och det är det som gäller.

Skriva? Var det någon som sa skriva?
Nähä … Inte jag heller. Det står stilla i huvudet för tillfället. Jag kallar det ”kreativ vila” men egentligen handlar det om ”hjärnstillestånd”. Har drabbats av alltings meningslöshet på sistone, som så vanligt på våren.
Tänker på Stagnelius, han visste hur man led på ett vackert vis vad gäller ord i alla fall. I verkligheten hade han det nog inte så roligt på sin kalla vindskammare här i Uppsala, där han tog en kandidatexamen år 1814.
Sjuk, eländig och med ont överallt, skrev han ändå förunderliga dikter och efterlämnade en hel säck med skrivna ord till eftervärlden att reda upp.
Här är en intressant artikel ur Läkartidningen av Carl Lindgren, med dr, om vad som hänt om Stagnelius fötts i dag i stället: Erik Johan Stagnelius – ett fall för medicinsk utredning?

På den tiden var inte Uppsala så stort, precis. Kartan är skapad av Jonas Brolin år 1770, och gatorna som Stagnelius vandrade omkring på finns fortfarande kvar.
Det är lika fascinerande som att Linné vandrade omkring i Hågadalen, där jag numera rider omkring på min trogna springare. Min hund Scilla älskade att bada i hans kallkälla, som ligger invid grusvägen, strax nedanför stallet, och de blommor vi njuter av är ättlingar i rakt nedstigande led, till de växter han en gång studerade. En kedja av liv.

Nej, dags att fixa den där V75-raden och sedan åka till stallet och släppa ut hästen, när det äntligen slutat regna. Och stallfika med bästa vännerna blir det också, den saken är klar!

/A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.