Hur svårt kan det vara?

Varje dag kommer det nya hashtags med avslöjanden – män (och en och annan kvinna) inom kulturvärlden, politiken, juridiken, media … och så vidare! – avslöjas med byxorna vid knäna.
Uppenbarligen handlar det om människor som är totalt värdelösa på att uppföra sig.
Men alltså – hur svårt kan det vara?

För mig är det självklart att man inte kommer med sexuella anspelningar till folk som man inte känner väl – och är säker på att uppskattar det.
Lika självklart är det att man inte stoppar in handen i någon annans underkläder, säger fula ord eller hotar att förstöra någons karriär om hen inte går med på mina krav.
Inte heller blir man skogstokig på jobbet och beter sig som en trotsig småunge när något går en emot. Dessutom kommer man i tid, svarar på tilltal, är hövlig och vänlig mot de man har omkring sig. Oavsett. Man är ett proffs på jobbet, helt enkelt. Och man följer vanliga, enkla regler om hyfs, artighet och uppförande som varje människa borde ha inpräntat i sig sedan barnsben.
Eller? Nä, tydligen inte.

Vi svenskar är ofta så j*kla kaxiga när vi ser ner på andra länders sätt att behandla framförallt kvinnor.
Hederskultur, gubbar som gifter sig med småflickor, kvinnor som måste skyla sig med slöja och aldrig får varken utbilda sig, köra bil eller ta egna ekonomiska beslut under hela sitt liv.
Svenskar tar gärna till brösttonerna mot detta, särskilt i olika hata-grupper på facebook.
Men tänk – vi har människor som ägnar sig åt samma beteende här ju.
Varför dyker inte dessa upp i debatten förrän nu?

Vad annat än förtryck är det när en äldre etablerad man inom kulturvärlden hotar en ung poet med att han ska förstöra hennes karriär innan den börjat, om hon inte ligger med honom?
Vad annat än förtryck är det när geniförklarade, medelålders skådisar klämmer och känner på unga nyutbildade praktikanter, som vore de ett stycke kött?
Det är faktiskt ingen skillnad alls mellan detta och det som kränkta svenska män så gärna vrålar aggressivt om i olika stå-upp-grupper.
Förtryck är förtryck – oavsett etnicitet och kultur.

Till sist: det är lite roligt att de som är verksamma inom den stockholmsdominerade mediavärlden tycks tro att alla minsann känner till vem den där ”kulturpersonligheten” är. Jag menar alltså snubben med ”nära band till Svenska Akademien” som anklagas för diverse otrevligheter av sammanlagt 18 kvinnor.
Själv sitter jag som en fågelholk, när det flämtas upphetsat i radio och tv visar pixlade bilder där han tar en orden (?) av Bah Kunke. Hade ingen aning alls om hans existens förrän nu.
Hur kan vara så anonym, trots pixlade bilder och fler och fler ledtrådar varje timme, om han är så viktig? Ingen aning, säger ju jag. Konstigt är det, i alla fall. Fast han kanske inte är så inne på hästböcker …? 😉


Till sist: äntligen har domen mot Ratko Mladic fallit.
Mladic ses som ansvarig för minst 8 000 människors död vid massakern vid Srebrenica. Han skyller ifrån sig och tänker överklaga, men såvitt jag förstår kommer han att få tillbringa resten av sitt liv i fängelse.
Det känns bra.

Fotografen Dzenana Halimovic har sammanställt över 2 400 porträttfotografier på några av de män och pojkar, som försvann de där dagarna utanför Srebrenica. De som aldrig återvände.
Se på dem och minns att det lika gärna kunde varit du, eller jag, eller våra barn, föräldrar, syskon … Vansinne skonar ingen.
https://www.rferl.org/a/27114531.html

/A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.