Vet alltings mått, men intets värde …

Har länge funderat över hur jag skulle skriva om det här utan att vara elak. Jupp. Jag vet att jag kan vara tämligen dryg ibland. Känsliga läsare varnas härmed!
Ni som frivilligt passerar linjen nedan, gör det på egen risk.


 

Hen är en person som skriver.
Hen blir i förbifarten tillfrågad om inte hen som är duktig på att skriva kan hitta på en kul historia till barnen i hens barns klass på en skola.
Hen går i taket totalt! Hen startar därför en nätdiskussion som går ut på att hen känner sig OERHÖRT kränkt av lärarens vänliga fråga.
HUR kunde läraren fråga så?
Har läraren INGEN respekt för författande?
FÖRSTÅR INTE läraren att hen inte arbetar gratis …?
FÖRFATTANDE ÄR MINSANN VIKTIGT OCH FRAMFÖRALLT INGENTING SOM MAN GÖR UTAN ATT FÅ BETALT! 

Och så vidare.
Ni förstår, inte sant.
Suck.
Kommentarerna i tråden fick faktiskt Fru Prussiluskan i Pippi Långstrump att framstå som en hyvens människa med en skön stil och mysiga åsikter. Typ.

Jag kunde självklart inte låta bli att ge mig in i diskussionen. Försökte förklara att läraren säkert inte menade illa. Att hen borde ta det som en komplimang. Att  läraren SÄKERT förstår att författande minsann också är ett arbete – och så vidare.
Fungerade inte.
Ingen förstod.
Jag var också dum. Fy mig. Till och med Den Kända Författarcoachen tyckte jag var dum. Minsann, så var det. *shame shame shame on me*

Sedan dess har jag gått och funderat på det här.
Vad är det som gör att vissa människor som skriver har en sådan grandios självbild? Varför är det så ohyggligt svårt att  bli glad för en komplimang av typen ”du som är så duktig kan väl?” …
Varför kan man inte sträcka ut handen och vara givmild i stället? Varför är det så omöjligt att dela med sig av gåvan att kunna hitta på till andra som inte har samma möjligheter?
… och framförallt: VARFÖR HANDLAR DET BARA OM PENGAR? 

Det finns faktiskt en värld utanför plånboken! Utanför kontonummer, visakortets blänkande chip och klirrande kronor i myntröret. Och jag tycker den är j*kla viktig faktiskt! Kanske den allra allra viktigaste!
Bland de där barnen kan det tänkas att det fanns en kille eller tjej som hade fått en aha-upplevelse av den där historien. Som kunde fått ett helt annat liv, tack vare att en givmild människa sträckte ut handen och visade vägen till en ny värld.
Kanske som den gången Zlatan måste ha insett att ”wow, det här är min grej!” och bestämde sig för att bli världens bästa fotbollsspelare. Eller när Nils Ferlin plötsligt satt där med en dikt som han knåpat ihop, och som en tidning ville köpa av honom. Eller …
Det behövs ibland så lite för att rulla en sten i en helt annan riktning än vad som egentligen var tänkt. Och som människa med resurser tycker jag att man har ett ansvar för att dela med sig av dessa.
Jag menar – hur svårt kan det vara?

Sedan är det självklart en annan sak att författare inte ska arbeta gratis. Att bli utnyttjad av stora, rika uppdragsgivare och göra massor av jobb för nålpengar – det är absolut inte okej.
Men att inte kunna sno en liten historia till en klass med barn i en skola, där man dessutom har sina egna barn gående, för att man anser sig vara En  Författare Som Minsann Inte Jobbar Gratis *hmpf! Så det så!* – det är faktiskt rent och skärt trams. Det är en överskattning av den egna betydelsen helt i stil med kejsarens i sagan – ni vet, han som inte alls bar en gyllene klädedräkt, utan i stället var alldeles, alldeles väldigt naken …

/A

Ketchupeffekten!

Vad fasiken – hade skrivit ett helt inlägg och det bara försvann. Nå, vad gör det när Eddie vann första loppet på V75 och jag lyckades pricka in honom! Det rensade bort en miljon system (!), så för en gångs skull kanske det kunde bli en krona eller två till övers på spelandet.
Jäklar, vad det är spännande, alltså … !!!

Nu över till ketchupeffekten. Den är trevlig, även om man ibland bara blir stående med gapande mun och fattar ingenting. Men hårt jobb ger nog ändå resultat till sist. Eller är det bara tur och en marknad som plötsligt behöver en sådan som jag? Hur som helst: dags att damma av engelskan och försöka hitta tillbaka till det där språket, som tycks ha försvunnit. Nya uppdragsgivare kräver nämligen nya tag i kunskapslådan.
Spännande och lite läskigt, men man måste våga testa sina gränser ibland. Eller för att citera Astrid Lindgren:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Har för övrigt skrivit klart den där novellen som jag gnällt om ett tag. Vet inte riktigt vad jag ska göra av den, men det spelar ingen roll. Att skriva den var det viktigaste. Det kan vara en tredjedels roman, det kan vara en novell som hamnar här i bloggen, eller så platsar den fint in i lådan med gamla manus här på mitt kontor. Håller på med en stor utrensning och hittar hur mycket gammal text som helst i pappersbunt efter pappersbunt. Det är hästböcker, synopsis, halvfärdiga idéer, dikter, dagböcker (som nu hamnar i en speciell låda), artiklar, seriemanus och så vidare.
Tänk att det är så himla svårt att låta bli att skriva!
Körde buss på heltid i två år – skrev ändå. Har inte sålt en hästbok på tio år – skriver hästböcker i alla fall. Har med jämna mellanrum tröttnat totalt och bestämt mig för att enbart satsa på korsorden och köra buss resten av tiden – men skriver vidare i alla fall.
Bästa drogen, helt enkelt!

Nu, fortsätta rensa och kasta och spara och sortera.

/A

 

 

Mozart och minionerna

Åh, vad jag älskar minionerna. Jag vill ha några stycken. De skulle få det bra hos mig. Jag är lite lik en minion. Faktiskt är det så. Vi skulle tycka om varandra.
Fick en jättefin handduk i födelsedagspresent av gudsonen i dag och en tårta med minionerna på, som jag just svalde sista biten av. Nomnomnom … Inte dumt alls tillsammans med en deckare av Lena Matthijs som äldste sonen köpt.

 

I övrigt försöker jag skriva. Blir störd hela tiden. Lyssnar på Mozart och det hjälper inte. Försöker tänka på hur jobbigt han hade det – ingen dator, inget elektriskt ljus, inget internet, ingen facebook, ingen mobil, ingen perco … Hade han ens kaffe, stackaren? *suck*
Hjälper jättemycket att tänka på hans liv och inse hur priviligierad man är. Om han levt i dag, vem hade han varit då? Som Avicci kanske? Eller Lasse Berghagen? Rammstein? Alphaville? David Bowie? Stand-Up-komiker, skådespelare, programledare, säkert världsberömd på något vis – eller många vis.
Fatta hur kul han hade haft i vår tid. Han hade passat in. Trivts som fisken i vattnet.

Nu ska jag hämta mer kaffe (koffeinfritt) och sätta igång igen.

/A

 

Nu skriver jag …

… inte mer i dag. Snart sängdags.
Har ändå fått en hel del gjort. Alltsammans finns ju i huvudet – bara att knacka ner det. Ändå tillkommer saker hela tiden, idéer och hugskott och inte minst förklaringar!

Vilken fantastisk process det är att ha flow – den där känslan när texten lever sitt alldeles egna liv. Det är verkligen något att vara väldigt tacksam för att man får uppleva ibland.

Typ – plötsligt händer det … 😉

 

/A

 

 

 

 

En djupdykning i kartongerna

”Kära Dagbok, nu ska jag berätta allt för dig.
PS. Jag är åtta år!”

Ja, det var så det började. Minns fortfarande hur pappa och jag åkte till en bokhandel och jag köpte min första dagbok. Det var den 30 mars 1973. Vi måste ha bott i Linköping på den tiden, för vi flyttade inte till Bankeryd förrän den 1 juli det året.
Sedan dess har jag skrivit, skrivit och skrivit.

Det händer att jag ångrar att jag inte gick natur på gymnasiet, eller läste in matte, fysik, kemi och biologi på KomVux efteråt. Veterinär tror jag hade varit kul att vara. Eller kanske läkare. Jag tror jag hade gillat att forska, skriva, undervisa studenter och åka runt på konferenser och berätta om saker som jag upptäckt. Jag hade säkert blivit en sådan där udda professor helt utan administrativa kunskaper, som med håret på ända och de hoptejpade glasögonen på näsan kom jäktande försent till föreläsningarna, utan att ha en aning om vilken veckodag det var.

Men att skriva var det enda som gällde.

Det fånigaste av allt var att jag hela tiden trodde att om jag bara fick en bok publicerad, då skulle jag få vara med i Det Coolaste Gänget på gymnasieskolan där jag gick. Fast tjoflöjt heller. Så cool lyckades jag aldrig bli! Mitt gamla och synnerligen o-coola ytterskal satt alldeles för hårt. *suck*
Å andra sidan har jag under årens lopp lärt känna en massa fantastiska vänner som var precis lika o-coola som jag de där hemska tonåren. Vi som betraktade de andra på avstånd, de där som visste hur man gjorde och alltid verkade ha så roligt, innan vi gick hem till våra ödsliga tonårsrum. Vi lyssnade på Dire Straits, Simple Minds och understundom även på New Order och drömde om framtiden.
Tänk om internet funnits då – vilket drömmarnas vattenhål det hade varit för en tonårstjej i Motala!

Haha, hör just nu Åsa Regnér på radion medan jag skriver detta. Hon gick i min klass på gymnasiet, hette Gustafsson och var naturligtvis en i det coola gänget. Numera minister och socialdemokrat, då klädd i lamullströja, rutig kjol, skor med små tofsar och MUF-are. Så det kan bli! *sss*

I vilket fall – inget kan ändras i efterhand. Det som var gör oss till det vi är. Man måste hela tiden fortsätta framåt.
Ungefär så.

/A
(tur att man kan ändra sina blogginlägg hur många gånger som helst i alla fall!)

Med Rocky sommaren 1983

Med Rocky Boy sommaren 1983

Att ha en bok skvalpande i huvudet

Ibland har man en idé som liksom skvalpar runt i huvudet, länge länge. Jag kan i princip tänka ut ett helt manus inne i huvudet, och sedan är det bara att knacka ner det.
Medan texten ligger där i huvudet, så sker det ofta förändringar. Saker dyker upp, perspektiv ändras, språket föds. Inte sällan blir hela historien något helt annat än den var från början. Magiskt!
Just nu går jag omkring och grunnar på en väldigt speciell text, ett manus som inte liknar något annat jag skrivit varken förr eller senare. Få se vad det kan bli av det. Först måste en massa andra grejor bli klara, sedan ska jag ta itu med det på allvar. Ser framför mig hur jag ska sitta i min rosa solstol med datorn i knäet och knacka på den under långa, varma, ljusa sommarkvällar framöver!

Råkorret på första boken om Vera och Buster har kommit. Jättespännande att se! Tecknaren som Rabén & Sjögren har valt, Sara Julin Ingelmark – Jullelin – är helt suveränt bra. Det är så kul att se hur hon tolkar min text, och hur vi tillsammans skapar något helt annat.

VeraBuster

Se mer av Saras teckningar här: Jullelin.

Youtubefilm: Häst i gråskala

Nu är Stora Korsordsbokens tredje upplaga klar. Den ser jättefin ut, hoppas bara att det inte är en miljon fel i den.
Hur noga man än kollar så finns det ALLTID något fel någonstans, och det är otroligt frustrerande. Å andra sidan får man väl se det som att man glädjer en mängd sura människor över hela världen, genom att dela med sig av saker, som de får det stora nöjet att klaga på. Jag är alltså en glädjespridare, inte en slarvfia! Det gäller att se det positiva i saker och ting!

Just nu pysslar jag också med att lära mig göra e-böcker. Det verkar inte så svårt, och en sak är klar: boken jag köpte (Epub straight to the point av Elisabeth Castro) är nog lite väl onödigt tillkrånglad.
Tur att jag är en vän av trial-and-error-metoden – och att jag har bästa Signe som mentor. Få se vad det blir av alltsammans. Ska trycka upp ett antal pappersböcker också av det här manuset, tror jag. Gillar ju att samla på papplådor, så varför inte några kartonger till på kontoret?

Hörde en intervju med deckarförfattarinnan Lena Matthijs på radion häromdagen. Ska absolut läsa hennes böcker framöver. Tror jag kommer att gilla dem! Gillar ju Åsa Larssons böcker jättemycket, framförallt ”Det blod som spillts”.
Det blir ofta bra när duktiga personer skriver deckare utifrån reell kunskap om hur saker och ting går till verkligheten. Jag avskyr när folk låtsas att de kan och vet allt om polisarbete, och så är det bara en massa ”hitte-på”. Usch! 🙁

Men nu – godnatt!

/A